Miranda
Efter en stunds panikartat letande lyssnar jag äntligen på Loke, dricker glögg, äter pepparkaka och gammalt godis, och myser i sockerkickar. Jag är nästan stolt över att jag i de trevligaste sockerrusen lyckas skriva några kanhända äckligt klyschiga, men ändå poetiska rader, för vad är livet annat än en klyscha?
Jag misstänker att utan allt detta socker skulle jag ha ångest över hur oerhört sämst och vidrigt patetisk jag egentligen är. På grund av det, måste jag snart gå och dricka julmust. Det är möjligt att jag spyr på vägen, men förhoppningsvis sköljer kolsyra bort den känslan. Ahh, underbart.
Något faktiskt lite jobbigt med den här Loke-skivan är att helt plötsligt blir allt så sorgligt. Det här är inte rätt tillfälle för en massa sorger.
Uwahahaa. Hahaaa. Jag tackar sockrets inverkan på människor. Whuu. Skäll inte på Huuuugo!
Oh vad jag älskar den här låten. Fast den är sorglig. Ahh, Loke.
Sjung inga sånger om kärlek inatt,
sjung om någon som oss. Snälla sjung om att slåss,
om att dansa besatt fastän hjärtat är blodfattigt matt.
Om det vackra som lever, i livlösa ting.
Om en trasig fiol, och en torkad viol.
Sjung vad du vill, bara fråga mig ingenting.
Ahh nej.
Jag var så dålig igår. Så fruktansvärt jävla sämst. Har jag ingen respekt för mig själv? Har jag ingen som helst självkänsla? Tydligen inte. Fyfan. Jag är fan. Jag är fan det. det allra yttersta.
