vattenpussar

Det är så sorgligt och fel att människor inte kan uppskatta hur de ser ut och vad de är. Vara tacksamma. Men man kanske inte kan vara tacksam för något man inte förstår att man behöver. Man kanske måste ha varit sömnlös, trasig på alla sätt, förlamad, blind, döv, äcklad, ensam, maktlös, viljelös, känslolös, bedrövad, berövad allt för att kunna uppskatta vila, någon slags helhet, frihet, skönhet, känsla, harmoni, gemenskap, beslut, känslor, liv, någonting alls hos sig själv, eller någon annan. Och kanske inte ens då alltid.
Om alla andra är vackra, varför skulle då inte du vara vacker? Fast alla andra är inte vackra i dina ögon, ingen är vacker för dig. För "älska andra så som du älskar dig själv" är ingen uppmaning, det är en sanning, åt båda håll.
Du ser det inte, och du vill eller kan inte se och inte förstå, inte veta, och jag vet inte vad jag ska säga.

Jag saknar att vara en tänkande människa. Saknar ångesten, känslor inuti, inte utanpå. Saknar kreativiteten, saknar att kunna tänka och skriva utan att hindras av att det låter patetiskt eller sorgligt.
Det är för svårt att både tänka och vara lycklig. För att vara lycklig är att acceptera och att tänka är att aldrig acceptera. Allting faller och allting tippar över och nu har det tippat över och det dröjer ändå inte länge förrän det trippar och tippar över igen.

Det är helt otroligt.
Hur länge det är kvar, innuti. Jag behöver en ny värld.

Jag gick och såg ner i marken, och tre personer mötte mig på vägen. Jag kunde känna hur hon stirrade på mig, så jag såg upp och mycket riktigt såg hon på mig, skeptisk.
"Hon såg ut som en kille."
Och jag började skratta. Jag undrar varför jag började skratta? Jag tror att jag blev så glad att jag skrattade.

Jag funderar på att bli seriös. det är spännande. Jag är exalterad, inombords.

Jag tycker om när man ser en människa som man bara inte kan sluta titta på, som ser tillbaka, och sedan se den igen, och igen och igen och byta blickar och leende.
Jag ser dig, jag ser dig, du finns och du är värd ett leende.

what do you kno-ow, oh you know nothing, no. but i would still take you home, yeah i'd still take you home.

Allt är fel, född i fel tid, fel stad, fel land, vi är på fel planet. Jag är lika fel som dem och du är lika fel som jag men jag älskar dig nu.

Det är ljust ute, det ser varmt ut. Som en sommarnatt!
Och jag letar hela tiden efter någon vacker som jag kan sukta efter hela livet ungefär.

Hatet är Kärleken som blir förgiftad.
Passionen är Kärleken som flammar upp.
Egoismen är Kärleken som koncentrerar sig på sig själv.
Svartsjukan är Kärleken som blir djupt bedrövad.
Revolten är Kärleken som går vilse.
Högmodet är Kärleken som blir galen.
Osämjan är Kärleken som delar sig.
Girigheten är Kärleken som spärrar in sig.
Lasten är Kärleken som blir förslöad.
Grymheten är Kärleken som tyranniserar.
Fanatismen är Kärleken som blir förstenad.
Broderskapet är Kärleken som breder ut sig.
Godheten är Kärleken som utvecklar sig.
Ömheten är Kärleken som blomstrar.
Tillgivenheten är Kärleken som sträcker ut sig.
Värdigt arbete är Kärleken som gör sitt bästa.
Erfarenheten är Kärleken som mognar.
Försakelsen är Kärleken som illumineras.
Offret är Kärleken som helgas.

Äntligen alltså :'D
Okej. Nu tänker jag skriva ner alltihopp, även om du inte vill det.
Alltså. hur ska man skriva det så att det inte bara låter fjolligt? Äh, whatever.

Jag har aldrig trott på gud, och jag har alltid tänkt att om han skulle finnas så skulle han antingen vara död, helt dum i huvudet eller påväg mot självmord.
Men, gud måste ju inte vara en gubbe i himlen som skapat allt och alla. Det måste inte vara en idiot som skapat alla bekymmer och fel i hela världen med mening.
Gud kan ju vara kärlek? Eller att kärlek är gud. För nästan allt föds ju genom kärlek, eller hur?
Du själv är väl ett resultat av kärlek. om man är typ adopterad eller vad heter det provrörsbefruktningsbarn (:'D), så är det ju fortfarande kärlek, man blev adopterad pga kärlek och jah även om man är ett provrörsbefruktningsbarn så är det ju ändå av kärlek (Y)
Så alla är guds barn, eftersom gud är kärlek.
och Jesus var helt enkelt det ultimata kärleksfulla :D Han var en perfekt människa som bara hade kärlek i sig. alltså, jesus=kärlekens son.
Martyr=dö för kärlek.
och om man tänker efter är nästan alla känslor olika former av kärlek. Har jag skrivit det förrut? iaf, avundsjuka kommer ju från kärlek och varför börjar man hata någon, jo för att den har typ. skadat något/någon man älskar och så.
Och djur. Ja alltså. De kanske inte direkt känner kärlek när de förökar sig. Men, kåthet är också en form av kärlek! :D
Eftersom kärlek är den känsla som i sig enbart är bra och bara gör människor gott kan man inte skylla alla fel i världen på den. Det är ju vi människor som sen omvandlar kärleken till andra känslor.
Kärlek har ju inte heller skapat sig själv eller någonting med mening. Så egentligen kan man inte skylla något alls på den. Vilket iofs gör det helt onödigt att ha en gud. ... ... :D

Alla säger ju att gud är död. Eller håller på att dö, och så kan det ju vara. Att kärleken är död. ... Det var en otroligt sorglig tanke.
...
nej usch.

Jag förväntar mig inte att någon ska ha förståt något alls, men om ni tänker tillräckligt mycket på det kanske ni förstår det någon dag. Jag förväntar mig dock inte heller att ni inte visste redan innan xD men. ja. (Y) host.
pusshej.